Idag, den trettonde juni är det 2 hela år sedan jag köpte min första ponny Legends Gandalf som galopperade till Trapalande igår för 1 och ett halvt år sedan exakt. Kan inte beskriva min saknad för honom med ord. Tänker på honom varje dag och varje natt när jag ska somna. Han var den som lärde mig allting jag kan idag på de svåra hästarna.

Utan honom, Gandalf, hade jag inte varit den ryttaren jag är idag kan jag säga rent utsagt. Han var den speciella ponnyn som jag först inte kom bra överens med men så småningom utvecklades vi tillsammans och kom nära varandra på så pass kort tid jag hade honom. 

 

Jag kan se mig och honom på ascotbanan och om och om igen när vi galopperade där, snabbare än någonsin sedan helt plöstligt han bara föll ihop och aldrig mera reste sig igen. Jag visste inte vart jag skulle ta mig till, vad jag skulle göra, mer än att bara skrika på hjälp eller väcka honom. Jag förstod absolut ingenting, INGENTING. 

När jag tänker på det känns det bara som en händelse i en film där jag ser från något annat perspektiv och inte från mina egna ögon. 

 

Herregud, vad jag saknar min lilla ponny...

 

 

 

 

 

 

 

Kram, Julia